Tonåringarnas handbok till föräldrar

Nu får vi tonåringarnas egna ord om hur de vill att vi föräldrar ska vara och hör och häpna – de vill inte få lov att få åka på festival själva!

Fridah Jönsson, född 1992, är frilansskribent och har skrivit boken Tonåringarnas handbok till föräldrarna - Sex, sprit och ätstörningar. Boken kommer nu i pocketutgåva.

Hon har skrivit krönikor för bland annat Dalarnas Tidningar, Metro och Peace & Love. Fridah är ungdomsredaktör på Newsmill.se och driver bloggen www.indiepopochskit.blogg.se.

- Tonåringarna vill att föräldrarna ska vara stränga och inte tillåta festivalbesök utan några vuxna. De tycker att det är fel när föräldrar låter dem smaka alkohol hemma (dåligt av drottningen att säga till SvD att hon lät kungabarnen prova vin hemma!) och föräldrar ska inte heller dricka alkohol – utan vi ska finnas till hands och kunna köra bil och hämta dem om något händer.

De vill att vi frågar om hur de har det i skolan och bryr oss om hur de verkligen mår. Vi ska läsa deras bloggar och vara kompis med dem på facebook och vara delaktiga i deras liv.

Men sex-snacket kan vi skippa, allt som tonåringarna behöver veta finns på google.



Samtal mellan Linda Skugge, 38, och Fridah Jönsson, 20, i oktober 2011:

Fridah, detta är ju en drömbok för föräldrar!
Jo, jag har ju tänkt att folk kanske kommer att bli glada. Mitt mål har varit att unga måste få skriva vad de tycker utan att nån kommenterar eller lajkar.

Vad är det vanligaste felet som föräldrar gör?
Det vanligaste felet är nog kort och gott att de håller sig undan för att de tror att barnen inte vill ha med dem att göra - ELLER att de är alldeles för överbeskyddande och inte håller sig undan när allt faktiskt är lugnt och under kontroll. Det är de föräldrarna som tror att de är tonåringar själva, alltså de som sitter och facebookar i bilen och lever sitt eget liv och sitter hemma och fredagsmyser med "ett par glas vin" medan deras barn är ute och festar (varför GÖR föräldrar så?) och inte kan åka och hämta dem - och de föräldrarna som inte har någon som helst distans till sina barn utan frågar om alldeles för mycket på alldeles fel sätt och alldeles för mycket och inte känner av att de måste lita på det som barnet säger.

Om du skulle sammanfatta en grej, vad är det allra viktigaste som föräldrar ska göra?
Det viktigaste är att bara närvara! Det är att både fysiskt och psykiskt vara hemma hos sina barn. Gå in på barnens rum fast barnen säger att de inte får, fråga dem saker, som hur var det i skolan, ställ en massa frågor och finns i närheten. Dessutom är det viktigt att de börjar i tid, redan när barnen är små. Det går liksom inte att försöka bonda när barnet är 13, då är det för sent.

Men om man inte får gå in på deras rum då…
Haha, jag har blivit värsta talespersonen för ungdomar, fast jag är så dålig på att vara ung egentligen. På Valborg var alla ute och söp medan jag skrev den här boken och fakturerade. Jag tror att barnen vill att föräldrarna ska ha koll. Det är pinsamt att ha föräldrar som inte har koll, som att de inte vet vilka lärare barnen har och sånt.

Är det status att ha föräldrar som har koll i dag?
Ja, alla är kompisar med sina föräldrar på facebook i dag, det är så mycket öppnare, man vet allt om alla på ett helt annat sätt. Då är det asdrygt med föräldrar som inte har koll. Ingen vill ha föräldrarna som inte dyker upp när de skulle skjutsa. Unga i dag vill inte vara white trash, de vill ha mer ordning och inte flum.

Hur gör man om barnen inte vill vara vän med en på Facebook?
Då hade jag addat deras kompisar istället. Det är viktigt att man håller koll på vilka ens barn är med, vad de heter och så.

Om barnen har låsta bloggar då?
Då får man fråga lite diskret om de bloggar och varför den är låst. Vissa googlar ju sina barn för att se vad som kommer upp, jaha men vad ska man göra med den informationen.

Det är ju skitbra! Som research! Få koll. Då kanske man upptäcker att barnen är mobbade. Föräldrar kan ju vara de sista som får reda på det. Men att skolan inte ser mobbning är sådan bullshit! Det räcker ju med att gå över skolgård för att se de som ingen vill vara med. Jag ser det varje dag.

Du skriver att man inte behöver prata om sex med sina barn. Men jag känner att jag måste berätta för dem om alla sjukdomar och att det kan leda till infertilitet. Så, kan man ge barnen böcker av Katerina Janouch och Sandra Dahlén?
Ja, så klart! Hellre det än att sitta ner och prata om sex. Allt vi vill veta finns på Google.

Häromveckan så tyckte jag att min äldsta dotter luktade rök och jag fick sådana adrenalinstick i hela kroppen och kände att ”shit vad gör jag nu?”, jag kände att jag inte är mogen för detta nu! Min första känsla var att jag måste ringa mamma! Jag klarar inte detta utan måste ringa mamma. Haha! Jag kanske var för ung när jag fick barn (26), om man är 38 när man får första barnen så kanske man är mer mogen sedan när ungarna kommer hem och har rökt? Vad ska man göra när barnen luktar rök?
Antingen skiter man i det och avvaktar lite eller så tänker man lite taktiskt, lite långsiktigt och frågar ett par dagar senare lite försiktigt om det är några i skolan som röker och om de fått besök av Drogfritt Sverige. Man kan ju också säga direkt att ”hallå, du luktar rök” men då kan det bli en låsning och hon kanske aldrig berättar. Jag hade försökt att luska och gräva lite.

”Ni frågade ju aldrig varför eller hur jag mådde” är en klassisk ungdomsgrej (samma som ”men vi har ju ingen lokal!”). Jag har sagt till min dotter att om du sen säger att ”mamma, du brydde dig inte, du frågade aldrig hur jag ville ha det eller hur jag mådde” så är det inte sant för jag gör inget annat än att fråga hur hon vill ha det och hur hon mår men hon säger ju inget! Hur fan gör man med de destruktiva barnen?
Det mest rabiata man kan göra är ju att skriva en massa brev till barnen och lägga i bankfack bara för att ta fram sen och visa hur man visst brydde sig.

Ja det vore en fin bok! Hur skulle tonåring reagera då?
Jag skulle nog vara cynisk och tro att de skrev det i går…

Men om man plåtar med dagens tidning då haha?
Men då skulle de säkert säga, ”varför visar du mig det här, det är bara nåt du visar, men det förändrar ju ingenting. Man vill ju aldrig visa att man har fel oavsett ålder. Men innerst inne kommer de kanske fatta.

Det finns en jättestark bok av Marilyn French som heter Det blödande hjärtat som handlar om en otroligt hemsk mor-dotter-relation där mamman aldrig når fram hur hon än gör. Mamman är så bra och hon försöker verkligen allt men hon hinner aldrig få det bra för dottern tar livet av sig och skyller allt på mamman. Jag brukar läsa sådana böcker som skräckexempel och för att hålla ångesten borta. Har du läst Thirteen reasons why?
Nej, men jag har hört talas om den.

Den kommer jag inte visa mina barn. Man vill ju inte ge dem idéer. Hittar de boken själva så fine, men jag skulle aldrig ge dem den. Det intressanta med din bok är att tonåringarna vill ju samma sak som föräldrarna: göm alkoholen, låt inte barnen smaka alkohol hemma, inga festivaler utan vuxen mm, de skriver alla att de är så glada att föräldrarna stod på sig. Men varför då bråka i tre år!?
Man får hitta sätt att kompromissa med sin tonåring, vill de vara ute till tre så ge dem tiden ett. Jag tror inte på att låta dem få sin vilja igenom för att de ska få se hur hemskt det kan bli. Det är bättre att mötas på halva.

Men vissa saker kan man ju tycka är sunt förnuft… varför ska det behöva bli bråk om helt självklara saker.
För att vi är curlade. Om nån alltid gjort saker åt en så är det ju skitsvårt att börja förstå sånt sen. Jag och min syrra har alltid fått klara oss mycket ensamma men jag har flera kompisar som knappt kan moppa ett golv. När jag gick i nian så hade jag en kompis vars föräldrar fick väcka henne varje dag. Ingen tror ju att föräldrar medvetet vill förstöra för en, man fattar ju innerst inne att de bryr sig. Jag tror att föräldrar måste vara hårda men kompromissa.

Jag brinner verkligen för detta, och det är så svårt. Det känns verkligen som om man sabbar hela barnens tonår pga en massa bråk och så tyckte ungarna ändå att man hade rätt som var hård och stod på sig, det är ju som Kafka. Man ville bara att de skulle ha det bra och så skrek de jävla kärring men så hade man rätt! Det är rätt snopet.
Det kommer ju barnen senare förstå, men det kommer ju sen…

Men man har lite bråttom, man är så rädd att de ska börja skära sig och sånt, man har liksom inget sen, det går inte att vänta tio år… tänk om det blir som i Marilyn Frenchs bok?
Man måste gå på magkänsla, det här är ju viktiga grejer så man måste ju gå på det som känns mest rationellt men samtidigt känna av om det är värt att bråka om det här 23 gånger. Om hon inte tagit upp den blöta handduken från golvet tio gånger så kommer hon aldrig börja göra det.

Hur kan man som mamma stötta en ledsen 17-årig tjej som är ensam för att alla hennes kompisar är ute med sina killar?
Vara där, muntra upp men inte ge det för mycket fokus. Det kan ju vara skönt att ha en fristad hemma hos mamma, där behöver man inte ha nån kille för att vara populär.

Vad gör man om man har ett barn som mobbar? Jag tror att om man har ett barn som startar en ”vi som hatar Anna”-grupp på Facebook så härdar det en! Man blir ödmjuk.
Det kan bli ett uppvaknade, man tänker väl ”gud vad har jag gjort för fel”.

Fast jag tycker att det är fel att skuldbelägga föräldrarna rakt av. Man kan ha ett lite jagsvagt barn som har ett gott hjärta men som påverkas för mycket av grupptryck.
Jo man måste göra research och kolla med lärarna och ta reda på varför hon hamnat i dessa sammanhang.

Vad bråkade ni mest om hemma när du var tonåring?
Alltså, jag bråkar typ aldrig med mina föräldrar, jag är en så lame tonåring. Jag gör alltid som mina föräldrar säger och har alltid gjort, men det enda vi bråkar om är nog bara sådana där töntiga grejer som att jag inte ska lägga in alla mina kläder i tvätten på samma gång utan kanske kan dela upp det så att man inte behöver tvätta femton ton kläder samtidigt... Det är verkligen det enda jag kan komma på, det har aldrig varit några utegångsförbuds-tider eller alkoholfrågor eller något sånt. Tro det eller ej!

Hur ska du försöka vara som tonårsmamma?
Jag ska lära mig lyssna på min magkänsla jättemycket. Jag ska känna av vad som är viktigt att bråka om, vad min tonåring vill, vad man ska säga, vad jag tror att tonåringen känner... Jag ska följa hjärtat lite mer än hjärnan, tror jag. Självklart måste man göra det smartaste, men man måste känna mer än tänka ibland och det ska jag göra.

/Linda Skugge