Intervju med Magnus Montelius

Hur fick du idén till Mannen från Albanien?
Grundidén – historien om ett förräderi och de människor som var inblandade – bara landade i mitt huvud en sen sommarkväll för många år sedan. Svårt att säga var den kom ifrån. Jag har alltid varit en spionnörd och slukat fackböcker om spionage sedan tonåren, särskilt om de s k Cambridge five som värvades av KGB på 30-talet. Här finns det paralleller till historien i Mannen från Albanien, även om det är Uppsala på 60-talet och förstås en helt påhittad historia.

Boken har en avancerad intrig. Hur mycket research ligger bakom Mannen från Albanien? Ser vi några spår av verkliga händelser?
Det ligger faktiskt väldigt mycket research bakom. Framförallt om svenska säkerhetstjänster, övervakningen under kalla kriget och vänsterrörelser på 60- och 70-talen. Totalt har jag nog läst flera hyllmetrar fackböcker, memoarer och utredningar. Jag har även gått igenom fem årgångar av den tidskrift som gavs ut av organisationen som stått som förebild till bokens Veritas. Därför blir jag särskilt glad att många för mig helt okända läsare som var med på den tiden hör av sig och berömmer skildringen av människorna och tidsandan.

Vissa miljöer och detaljer kunde jag även hämta från min egen bakgrund: en politiskt engagerad släkt präglad av mina morföräldrar som var Moskvatrogna kommunister och hade hembiträden och inte såg något konstigt med någotdera. Eller ens med kombinationen. Mina föräldrar träffades i verklighetens Veritas, och det finns en rapport från deras bröllop i Säpos arkiv författat av den anonyma angivaren ”Zorba”. Själv tog jag mycket tidigt och mycket eftertryckligt avstånd från släktens politiska åsikter. Jag tror att det gav mig en bra utgångspunkt att skriva Mannen från Albanien: en inblick i den tidens vänstermiljö utan att jag själv behöver försvara eller rättfärdiga något. Men det handlar som sagt var om detaljer i marginalen, min släkts medlemmar och dess historia har jag helt hållit borta från romanen.

Bokens bakgrund är alltså på många sätt hämtad ur verkligheten, och romanen berättar något om en tid i vår historia. Men det handlar inte om verkliga händelser och personer. Detta har inte – såvitt jag vet! – hänt.

Vilka är dina litterära förebilder? Har någon inspirerat dig särskilt?
Mina favoritförfattare är bland annat Graham Greene, Somerset Maugham, Paul Theroux och Ian McEwan. Bland spänningsförfattare gillar jag framförallt John le Carré.
Mottagandet av boken har varit enhälligt positivt. Översvallande till och med.

Hur har Mannen från Albanien påverkat ditt liv?
Det fina mottagandet har betytt massor. Jag har arbetat med boken i flera år utan att snegla på vad som antas slå i genren och istället skrivit en spänningsroman som jag själv skulle vilja läsa, med komplex intrig och fokus på människors motiv snarare än blod och biljakter. Glädjande nog verkar det vara precis vad läsare och recensenter gillar med Mannen från Albanien. Det stärker mig i arbetet med nästa bok, jag känner att jag kan fortsätta att lita till min magkänsla och skriva på mitt sätt.

Men de praktiska förutsättningarna är desamma. Jag skriver vid sidan om mitt vanliga jobb, även om jag numera arbetar deltid för att få mer tid till författandet.

Skriver du på något nytt? Kan vi vänta oss fler romaner om Tobias Meijtens?
Tobias Meijtens är en envis typ. Han sitter kvar bredvid mitt tangentbord: pratar om intressanta samband han hittat, lämnar små lappar med uppslag han tycker jag borde följa upp och spiller sitt jasminte överallt. Jag får nog svårt att hålla honom borta från nästa roman.

Just nu jobbar faktiskt med bok två och tre parallellt, båda är spänningsromaner. I den ena återkommer Meijtens och Natalie. Den andra bygger på nya huvudpersoner och utspelar sig i internationell biståndsmiljö, en värld jag känner mycket väl.

Intervju hämtad från pocketutgåvan av Mannen från Albanien