Intervju med Jessica Schiefauer om Pojkarna

Det är ett ganska speciellt upplägg i din nya roman Pojkarna, hur fick du idén?
Det var många saker som sammanföll. Under en period 2007 läste jag Joyce Carol Oates Foxfire och Anja Snellmans Rädslans geografi. Båda böckerna handlar om kvinnor som vägrar att låta sig begränsas. Jag läste också engelsk litteratur vid universitetet och kom i kontakt med författaren Angela Carter. Hon har en sådan skön respektlöshet inför genrer, tycker jag, hon blandar realism, saga och magi helt vilt och jag älskade det! Samtidigt lade jag märke till många löpsedlar som handlade om unga pojkar som begick väldigt grova brott. Allt detta inspirerade mig: jag ville skriva något magiskt, något om unga tjejer som spränger gränser, något mörkt och våldsamt och vackert på samma gång … Jag gick och värkte på en idé, jag ville skriva om kvinnor som hade en superhjältekraft av något slag, men jag visste inte riktigt hur. Intresset för genus- och queerfrågor har jag med mig sedan tonåren, och när jag hittade en gammal bok om växtmagi och örtmedicin slog idén ner som en bomb!

Pojkarna vann Augustpriset 2011, hur har det påverkat dig?
Till en början var jag helt chockad! Jag slet länge för att få min första bok "Om du var jag" publicerad och har alltid kämpat med att få ihop skrivandet med olika ströjobb och studier för att kunna försörja mig. Varje år har jag tänkt "ett år till går det nog, sedan MÅSTE jag fixa ett riktigt jobb." Nu plötsligt får jag massor av uppmärksamhet och goda försäljningssiffror! När man vant sig vid att jobba i motvind är det en ganska stor omställning. Men jag är naturligtvis enormt stolt och lycklig över utmärkelsen, detta betyder att jag kan våga satsa på mitt författarskap och det vill jag verkligen göra!

Har du fått respons från läsare som gjort stort intryck på dig? Berätta!
En kille i en åtta kom fram efter föreläsning. Han ville verkligen prata om Tony. Han var inte så intresserad av Kim och tjejerna, han hade mest tänkt på Tony. Att han först verkade vara en sådan som hjälpte en, tog hand om en, en schysst men hård kille, som han sade. Och sedan att han visar sig vara helt gränslös, livsfarlig. Jag har träffat sådana killar, sade han. Jag har blivit misshandlad av en som honom. Så det skedde en självklar identifikation med Kim hos denna kille, utan att han reflekterade över just det. Han tyckte att berättelsen handlade om honom, genom Kim. Det kändes så fint.

Vad gör du när du inte skriver?
Just nu åker jag runt och föreläser ganska mycket. Jag håller också en del kurser i skrivande.

Hur ser din arbetsplats ut? Behöver du något speciellt för att sätta igång att skriva?
För tillfället har jag en jättefin femtiotalssekretär som skrivbord, men jag sitter nästan aldrig där när jag skriver. Kanske för att jag inrett den just som en skrivplats, jag kanske får lite prestationsångest av den? Jag får ofta för mig att jag behöver massor av amuletter och ritualer för att komma igång med skrivandet. Till exempel köper jag ofta nya kaffemuggar, nytt nagellack och nya ljusstakar när jag vill få ingång skrivandet. Fast jag vet ju att det inte funkar, det är bara ett sätt att närma sig skrivandet lite försiktigt. När jag väl har något på gång som flyter behöver jag varken skrivbord eller kaffemugg eller nagellack!

Har du någon förebild bland författare? Någon du inspireras av?
Fram till nu har jag alltid sagt Angela Carter och Sonya Hartnett. Båda två har en frihet i sitt berättande som jag haft stor glädje av, och om man vill skriva om unga och uppväxt kan man lära sig mycket av deras sätt att skriva. Nu letar jag nya förebilder. Jag tycker mycket om Sara Stridsberg och nyligen började jag läsa om Birgitta Stenbergs romaner. Men jag väntar fortfarande på att hitta en alldeles egen, ny förebild att inspireras av!

I både Pojkarna och novellen Glashuset spelar ett växthus och livet innanför dess väggar en särskild roll. Kan du berätta mer om kopplingarna mellan de båda texterna?
Under arbetet med Pojkarna gjorde jag mycket research på blommor, och hittade en artikel som handlade om kvinnorörelsen i England på 1910-talet. De slogs i många år för kvinnlig rösträtt och en del av kampen innebar aktioner mot platser som de ansåg symbolisera patriarkat och kvinnoförtryck. En av aktionerna var att förstöra orkidéehusen i den botaniska trädgården Kew Gardens. Odling av exotiska orkidéer i Europa är förknippat med imperialismen, man hämtade dem på resor i främmande länder. Imperialismen kan i sin tur förknippas med förtryck: den nation som har starkast arméer kan behandla de svagare nationerna som de vill. Kvinnorörelsen såg orkidéerna som symboler dels för förtryck, och dels för en förlegad kvinnosyn. Bilden av kvinnan som en bräcklig, vacker blomma var de hjärtligt trötta på!
Jag blev så inspirerad av artikeln om händelserna i Kew Gardens att jag blev tvungen att skriva en novell om det. En hel del känslor och tankar därifrån har nog följt med in i berättelsen om Kim, Bella och Momo.