Intervju med Sara Kadefors

Du är pocketaktuell med Nyckelbarnen. Kan du berätta om boken?
Det är en barnbok om några barn som går i femman och som när fritidsklubben läggs ner får en massa ny tid att göra av med innan föräldrarna kommer hem. De börjar leva sitt eget liv ute på stan på eftermiddagarna och staden kan ju som alla vet vara en både spännande och farlig plats att tillbringa tid i. Barnen upplever på olika sätt att de inte riktigt blir lyssnade på av vuxenvärlden och de börjar så smått göra bus för att få uppmärksamhet. När inget fortfarande händer utvecklas busen till aktioner bortom deras kontroll. Jag tänker på boken som en slags modern äventyrsroman. Den är både spännande och har en verklighetsförankring i det faktum att samhället hela tiden skär ner på barn och unga och de föräldrar som har jobb arbetar alltmer. De som inte har jobb kanske är trötta och deprimerade istället. Så på olika sätt sviker de vuxna barnen och boken handlar om vad det kan få för konsekvenser. Sen handlar den väldigt mycket om gruppdynamik, hur gruppen kan få enskilda individer att göra saker de aldrig skulle kunna tänka sig på egen hand.


Hur fick du idén till boken?
Jag hittade på den för länge sen och ville från början att det skulle bli ett filmmanus. Men det verkade inte finnas nåt intresse för det. När jag sedan tog fram utkastet igen märkte jag att problematiken hade blivit ännu mer aktuell med åren. De blir bara mer och mer nedskärningar i den offentliga sektorn och kommunerna får själva bestämma om de vill erbjuda fritidsverksamhet för mellanstadiebarn. Väldigt många barn idag är ensamma eller driver omkring på eftermiddagarna.

Har du fått respons från läsare som har gjort ett stort intryck på dig? Berätta
Jag har inte varit i skolor, men däremot i en läsgrupp med barn och fått mail via Facebook. De allra flesta verkar känna igen känslan av att inte bli lyssnad på, missförstås och inte räknas med på samma sätt som vuxna. Jag har fortfarande det där i mig, att jag hatar hierarkier och maktmissbruk och har alltid haft ett starkt rättspatos. Det härligaste är att barnen jag pratat med verkar tycka att boken är spännande och samtidigt blir berörda - det är ju dit man strävar som författare.

Hur ser din arbetsplats ut? Behöver du något speciellt för att sätta igång att skriva?
Jag har ett litet rum i ett hus bland andra kulturarbetare. Där sätter jag mig vid niotiden på morgonen och försöker komma igång. Ofta mailar jag, läser saker på nätet och pratar i telefon innan jag kan börja på riktigt. Sedan måste hela tiden störa mig själv när jag skriver. För mig går det inte att vara helt inne i en text i flera timmar utan att kolla mail och kvällstidningars hemsidor då och då.

Har du någon förebild bland författare? Någon du inspireras av.
Nej, jag ser mer på tv-dramer och film än läser böcker, för jag är en långsam läsare och har ibland svårt att koncentrera mig. Men just nu gillar jag Knausgårds böcker, för att han har ett så fantastiskt språk och är en så bra berättare.

Vad gör du när du inte skriver?
Jag träffar min familj och mina vänner. Båda mina barn spelar pingis så ibland blir det att man sitter i en pingishall. Jag skulle vilja spela mer tennis, det är det enda jag inte är nöjd med.

Höst förknippar många med en stor kopp te och en god bok i favoritfåtöljen. Vad är dina bästa lästips just nu?
Förutom Knausgårds "Min kamp" 1 och 2 rekommenderar jag gärna Beate Grimsruds "En dåre fri" och Patti Smiths självbiografi "Just kids".

Vad är du aktuell med just nu? Någon ny bok på gång?
Jag skriver och regisserar årets julkalender för radion. Just nu sitter jag och klipper dialogen. De är roligt att lära sig nya saker som vuxen. När jag jobbade på radion klippte vi i riktiga ljudband och nu är allt förstås digitalt. Det är fantastiskt! Dessutom skriver jag på en ny roman för vuxna och utvecklar ett manus för SVT som bygger på min bok "Borta bäst" från 2009.

Vad tittar du helst på just nu?
Klippet på Youtube där det underbara bandet "First aid kit" sjunger "Dancing barefoot" för Patti Smith på Polarprisgalan. Det är så vackert att det knottrar sig och att Patti, som sitter i publiken, själv börjar gråta gör att man bara vill se det om och om igen.