Robert Karjel - flygare och författare

Hur i helsike kom det sig att det tog dig sju år att skriva din första bok?
Jag hade aldrig skrivit något skönlitterärt tidigare och behövde lära mig, så mycket självinsikt hade jag. Men samtidigt ville jag ju skriva min första bok. Så metoden blev att lära sig medan boken växte fram, och det innebar att jag skrev och skrev om, skrev och skrev om – i sju år. I efterhand förstår jag inte riktigt hur jag stod ut, men så var det. Ett jäkla slitgöra helt enkelt.

Hur fick du din hustru att stanna kvar under den tiden?
Jag skrev ju inte bara ... Att ha en författande man innebär ju också att han för det mesta håller sig hemma, och alldeles säkert under de där åren.

Finns det någon förebild till huvudpersonen Ernst Grip i ”De redan döda”? Hur mycket Robert Karjel finns det i Ernst Grip (Säpo-agent/livvakt vid hovet)?
Det finns en förebild så till vida att jag lärde känna en legendarisk mordutredare i USA. Han var svårt sjuk i AIDS när jag lärde känna honom, och det jag lärde mig av honom under långa intrevjuer om hans liv och mänskligt beteende, får man nog säga ligger till grund för vem Ernst Grip blev som romankaraktär (Hugh, som mordutredaren hette, hade liksom Ernst, levt ett dubbelliv.). Vad det gäller mig själv och Grip, så har jag aldrig jobbat för SÄPO, inte heller har jag varit livvakt, däremot delar vi smaken för Edward Hoppers tavlor. Både jag och Ernst Grip har bott på ett litet hotell på Cape Cod som Hopper en gång målade av.

Kommer vi att få möta Grip igen? När (kommer din nästa bok)?En av Grips egenskaper är att han aldrig ger sig. Ja, efter en kort ledighet ska han enligt initierade källor snart återvända till jobbet. Vet dock inte när han har tid att berätta tillräckligt för sin levnadstecknare om allt som händer honom för att det ska bli en bok. Vi ska ta några öl ihop i helgen, vi ska skissa lite då.

Kommer du att skriva i någon annan genre i framtiden tror du? Vilken i så fall?
Jag skulle kunna tänka mig att skriva reseskildringar, jag gillar att resa, lever för att få göra det, hittar varje ursäkt att få göra det och dammsuger min omgivning på intryck och tankar när jag väl gör det. Inget som resandet gör att man finner sig själv i situationer man aldrig hade förväntat sig, alla dessa oväntade möten och osannolika sammanträffanden.

Vem är din främsta kvinnliga respektive manliga förebild?
Min mormor, som alltid levde med stigmat av att vara en ensamstående mamma och dessutom klara sig själv som ganska svårt handikappad. På 40-talet var det ingen liten sak. Hon gick alltid med huvudet högt (även om ryggen var ganska krokig – polio) och mötte med obeveklig blick. Sen Winston Churchill, tidvis ganska grumlig av alkoholism och depression, men glasklar och så på kornet i sin formulering. Sen att han levde ett ganska äventyrligt liv i sin ungdom är naturligtvis sympatiskt. W. Churchill hade inte hjälm när han cyklade och hämtade nog inte på dagis, men var en av ganska få som tidigt tyckte att nazisterna ska man stå upp emot, när många andra tyckte något annat.

Ser du dig som i första hand författare eller överstelöjtnant?Jag ser mig själv som flygare och författare, överstelöjtnant är en grad, som ett skal, det säger inte så mycket om kärnan. Det finns ett begrepp på engelska: ”pilot-writer”, ofta använt om sådana som Antoine de Saint-Exupéry (Lille Prinsen) och Richard Bach (Jonathan Livingston Seagull), att flyga och att skriva har att göra med ett sätt att förhålla sig till tillvaron som jag tycker om.

Vad tycker dina kolleger inom det militära om att du skriver böcker? Är de missunnsamma, avundsjuka, uppmuntrande, undrande, beundrande? Ses du som en kuf?
De flesta som sagt något till mig om det, har varit uppskattande. Sen har någon anförtrott mig att de förstår att de är någon person i mina böcker, vilket aldrig har varit fallet. De flesta säger inget särskilt om det, och några ser mig säkert som en kuf.

Hur känner du Jonas Axelsson? Hur känner du Björn Ranelid?Jonas Axelsson (förläggare på Bonniers) och jag möttes en gång i en uppgörelse som slutade på akuten för hans del. Han fick sys, och jag fick min vilja igenom. Sandlådan på vårt fritids var inte stor nog för oss båda (1971), det fanns en röd grävskopa i den som var stor nog att sitta på och styra och gräva. Som jag minns det lyckades jag träffa honom med skopan i pannan precis innan han skulle slita mig av sitsen.
Björn Ranelid och jag satt sent en natt på en förlagsfest och sköt monologer på varandra. Han sa att jag uttryckte mig bättre än Tolstoj och bjöd mig sen på en egen taxi hem, det tycker jag var oerhört generöst.

Vad är det farligaste du varit med om?
Åter i en taxi, men det var i Djibouti i våras. Skulle tillbaka till båten efter en natt ute på stan. Chauffören var hög som ett hus på khat och körde i 130 på obelysta jordgator, sjöng, talade osammanhängande, var ömsom hotfull, ömsom skrattade och propsade på att det jag behövde mest av allt just nu, var ett besök på en bordell utanför stan. Under den tid resan tog föreställde jag mig ett dussin sätt som jag helt säkert skulle gå åt på. Sen kraschade jag med en helikopter en gång, men det är länge sen.

Hur mycket tar du i bänkpress?
Det enda svar man får av en man på en sådan fråga, är en lögn eller fåfänga.

Har du någon okänd talang/hobby?
Jag kopplar av med att hålla på med choklad, gör praliner, tårtor och tar mig ibland vatten över huvudet med överdådiga desserter som tar dagar i anspråk. Choklad är en prylsport, tro inget annat.

Har du någonsin fejkat sjukfrånvaro?
Det kan ha hänt för mycket länge sedan att när jag hade salmonella i två veckor, så var jag i själva verket upptagen med något helt annat. (Var lugna kära inspektorer, någon försäkringskassa eller annan oegentlig ersättning utgick inte. Sådant medgav inte förhållandena då, om det nu ens hände vill säga.)

//Katarina Ehnmark


De redan döda
Robert Karjel

Spänning i toppklass

Thailand, januari 2005. På ett ödsligt strandhotell möts några överlevare efter tsunamin, var och en med egna skäl att förbli "saknad". Det är N., eller Svensken, Mary med en katt tatuerad i svanken, den vapenkunnige Vladislav och den bittre pakistaniern Reza. Samt amerikanen Adderloy. Den senare verkar inte bara ha obegränsade ekonomiska resurser, han övertalar också gruppen att medverka vid ett bankrån i Kansas för att finansiera sina nya liv. De tar sig in i USA, förbereder sig minutiöst, men när första skottet faller havererar planen och deras tillvaro övergår i en flykt på liv och död.

Stockholm, 2007. Säpo-agenten Ernst Grip beordras att ge sig av till USA. Han förs till militärbasen på Diego Garcia - en atoll i Indiska Oceanen. Väl där ska han hjälpa FBI att förhöra en terrormisstänkt och svårt torterad fånge som man tror är svensk. Sakta men säkert vinner Grip mannens förtroende, men samtidigt börjar han förstå att säkerhetsagenterna är minst lika intresserade av honom själv som av fången i den orangea overallen. Och när namnet Adderloy dyker upp i utredningen inser Grip att hans eget ljusskygga förflutna är på väg att hinna ikapp honom. Snaran dras åt.

"Spännande!" Dagens Nyheter

"spänningen håller i sig" Sydsvenskan

"Boken är spännande och slutet raffinerat. Robert Karjel knyter ihop de olika trådarna på ett imponerande sätt och vi får en inblick i den amerikanska underrättelsetjänstens sätt att jobba." Skaraborgs Läns Allehanda